Hej alla glada, vi har nu avslutat årets och säsongens sista race. För den som inte orkar läsa allt kan vi väl säga att det gick långt ifrån planerna, och bilen kommer inte gärna röra på sig om vi inte utför omfattande kirurgiska ingrepp (så farligt kanske det inte är, men det är kul att vara dramatisk). Dagen i helhet var trots detta riktigt rolig, och vi vill tacka alla som kom dit och hejade. Det blev en härlig uppslutning trots de missöden vi hade på banan!

Racet

Kyla och vind fick vi stå ut med på morgonen, inte fören fram mot eftermiddagen skulle vi kunna komma att lätta på knapparna i jackan. Men att vind och väder betyder en sak för hud och kroppar, spelar en helt annan roll för de mekaniska monster vi befinner oss i på banan. Från 6: e plats i ledet började Christofer i den flygande starten. Med maximal trafik bakom oss och frisk kalluft inströmmandes framifrån låg vi efter första varvet på en högst osäker 2: a plats. Vi visste att denna plats skulle gå förlorad ganska snabbt – till förmån för de mer motorstarka bilarna i vår klass. Och strategierna har alltid varit att vinna racet i depå hellre än på banan. Det ger oss större garantier för att komma i mål med en bil som inte blivit helt utmattad och sönderkörd av stressade förare. Så efter 10 varv låg vi snart igen på vår välbekanta 6: e plats och började pressa varv på varv. När Christofer efter en timme gick in i depå för byte hade han precis satt ett nytt personbästa på 1:30.666min.

En av de övergripande strategierna vi använde oss av var att se till att bilen behövde fylla på bensin så sällan som möjligt. På Mantorp Park blir nämligen depåslingan lång och tidsödande om man vid varje byte också måste tanka. Egentligen vill man ha så lite vikt i bilen som möjligt, vilket i vanliga fall hade betytt att bensinen bara ska räcka stinten ut. Men då vi förlorar minst 2-3 min på tankningsprocessen på denna bana (i jämförelse med Sviestad där tankningen går under minuten), valde vi istället att fylla upp så att det ska räcka under 2 stinter. Torleif – näste man till rakning – gav sig ut med mod i blicken. För honom betydde detta att bilen kom att bli så lätt som möjligt. Under depåstoppet vann vi en placering och låg nu på 5: e plats, och våra chanser att behålla den ökade avsevärt.
Torleif körde galant och i det 52: a varvet satte han sitt personbästa för dagen på 1:32.260min. Samtidigt ute på banan hade det skett många läskiga avåkningar, och vid ett tillfälle hade till och med ambulanspersonalen gett sig ut för att undersöka ett nyblivet vrak. Förvisso drog de sig tillbaka lika fort som de gått ut. Men det blev en påminnelse för oss alla att hastigheterna ökat markant de senaste åren (och inte nödvändigtvis: men ibland även riskerna). Efter 2 timmars total racetid gick Torleif in för tankning och bytte slutligen med Mats – mannen som rattar racerbilar minst lika bra som lastbilar och motorcyklar. I början fick han ge sig ut bland tung trafik runt de ställen på banan där bogseringsarbete pågick (vilket under denna dag, med så många bilar på banan snarare var regel än undantag). Bortsett från detta förflöt stintens första 40min utan bekymmer.

Slutet

Men… kl11:50, efter nästan 3 timmars racetid inträffar katastrofen. Vår vackra Seat Leon försvinner utom synhåll i Mjölbysvängen efter långa rakan, och efter en tids väntan inser vi att något är fel. Bilen passerar inte start- och målrakan efter utsatt tid. Passerar inte alls. Radioskugga omöjliggör kontakt med Mats, och snart ser vi hur funktionärerna viftar ut bärgningsbilen som åker runt hela banan och återkommer med… en helt annan bil. Dubbeltrubbel. Efter febrilt letande lyckas vi lokalisera Mats och Seaten precis innan depåinfarten. En drivaxel är av, och bilen kan inte bogseras in, utan måste bärgas. Efter gälla skrik på förvirrade funktionärer lyckas vi tillslut få in bilen i garaget – 30min efter haveriet. Skandal.
Reparationen har tagit ca 50min när jag (Anton) som 4: e förare i led slutligen kan få ge mig ut på banan för att jaga poäng. Ivrig efter att plocka upp smulorna från denna monumentala förlust gasar jag på ordentligt redan i andra svängen. Dålig idé. Däcken är långt ifrån uppvärmda och det tar inte mer än en kvarts sekund innan jag inser att bilen är på väg åt skogen. Bakvagnen släpper, och bilen kränger först mot höger. Jag styr upp och kompenserar med gasen men bakvagnen forstätter istället mot vänster, och kontrollen ligger inte längre i mina händer. Jag blir påkörd bakifrån och skammen är total. När jag sedan fortsatt att puttra hela vägen in i depå för att få en skaderapport får jag veta att det inte är någon större skada skedd, en kofångare går att byta ut – men vänligen värm upp däcken säger man till mig och flinar.
Så jag ger mig ut igen. Lugnt och metodiskt försöker jag arbeta upp temperaturen i däck och bromsar. Men vad jag än tar mig till så släpper bakdäcken och jag åker i princip på sladd kring hela banan. Samtidigt har man hittat växellådsolja i depån där jag stod vid skaderapporteringen. Genom radiokommunikation signalerar man in mig till depån för att återigen bedöma läget. Jag hade nu kört 5 varv, och dessa skulle komma att bli bilens sista för säsongen.
När vänster drivaxel havererade lossnade en medbringarna i sitt ena fäste, fälldes ut och slog hål på växellådan. Med andra ord: om växellådan vore en morot så blev drivaxeln den matbredare som gjorde morotspuré av den. Eftersom detta inte upptäcktes vid reparationen så hade det formligen sprutat ut växellådsolja på bakdäcken (som dröp av olja vid närmare undersökning). Inte så konstigt att däcken aldrig fick fäste tänkte jag högt.

Jocke, Torleif, Christofer, Mats och jag i TOOLS Momentum Racing vill tacka alla vänner för denna säsong, utan er är detta inte möjligt! Mer information om nästa säsong och vinterns mekarbete och modifikationer utlovas!

//Anton Cumléus

(Dagens fotograf var Björn Andersson, vars arbeten ni kan hitta på: http://www.bearlyinfocus.com )

Hej alla racingvänner, nu är vi tillbaka efter ytterligare ett race!

Redan på fredagen var olyckan framme. Efter upprättandet av en depå samt tankstation gav vi oss ut på banan för att genomföra tidsträningen – vilket för oss i princip innebär en sista shakedown av bilen inför det kommande racet. Allt gick precis som det skulle och vi hade goda förhoppningar över morgondagens race. För att fylla upp tanken och samtidigt testa snabbtanksanläggningen startades bilen och kördes ut från maskindepån mot tankområdet (i Mellansvenska Långloppsserien är tankområdet avskilt från övriga stationer för att minska brandrisken). Men på väg ut börjar kopplingen att krångla. Det visar sig ganska snabbt att uttrampningslagret skurit sig och måste bytas ut. Så från ca: 17:30 fram tills klockan 00:15 pågick arbetet: En jakt för att få tag i ett nytt lager, följt av nedmontering av hela växellådan, ditmontering av växellådan samt så passade vi på att byta ut en drivaxel.

Glada men inte pigga var det sedan samling i depån kl07:00 dagen efter, lördag. Och efter att ha försäkrat oss om att bilen höll ihop kom tävlingsnerverna tillbaka, lagom till transpondertestet. Med 28 bilar i startledet skulle vi få stå på en 10: e plats – Christofer bakom ratten. Det skulle komma att bli soligt hela dagen, och banan (som hittils i år alltid varit fuktig vid start) låg torr som fnöske – ingen skulle komma på tanken att ta det lugnt vid sådana fördelaktiga förhållanden! Starten gick kl09:00 och Sviestadsbanan är väldigt ofördelaktig för dem som hamnar sist i led, oftast brukar de sista bilarna inte ens ha hunnit ur banans sista kurva när bilen i pole position passerar startflagg. Men för oss klarnade det upp, och när Christofer väl fick gasa på låg vi i en rak accelerationssträcka. Efter 3 varv hade han tagit oss ned från 10: e plats till 6: e – en bedrift som skulle komma att definiera dagen. Efter 24 varv hade han satt varvrekordet för bilen på 1:04,051min.

Torleif tog över spakarna, och in i andra stinten fortsatte vi att pressa motståndet från 6: e plats. Men konkurrensen var hård, och detta race skulle inte kunna vinnas med sekunderna ute på banan, utan med minutrarna i depån. Med en ny bil kommer nya depårutiner, efter alla dessa säsongers race är vi dock snabba att anpassa oss. Alla andra team i toppklassen använder sig av snabbtank, så även vi – vilket betyder att vi bara måste bli bäst i depån för att bli bäst på banan. Och sanna mina ord: det var vi!

Efter Torleifs stint (som förflöt utan incidenter) tog Anton nästa. Fortfarande på en 6: e plats fortsatte vi att pressa på bäst vi kunde. Lite väl mycket kan tilläggas av undertecknad, jag hamnade ganska snabbt i en kösituation på Sviestadsbanans mest förrädiska kurva: Torpasvängen. Kurvan i sig är i princip vänd åt fel håll, så där du egentligen önskat en rak inbromsningssträcka finnes en till synes oändlig böj. Utan chans till en rak inbromsning for jag rakt in i Team Celerior (som för övrigt kör på diesel, och går bra) när bromsarna svek mig. Fronten är nu något svartare än vad den borde vara! En tröst var i alla fall att det inte skulle komma till att bli fler sådana incidenter under dagen.

Efter Antons stint tog Mats över, med sönderslitna däck gjorde han sitt bästa för att få ner varvtiderna. Som vanligt när Mats kör så går det riktigt bra, och med ”hjälp” av konkurrerande teams ofrivilliga depåstopp tog han oss ned till 4: e plats (till detta bör sägas att vi inte aspirerade på en pallplats, men nu började vi snart bita på naglarna). Innan Christofer gick ut på nytt gick vi in i maskindepå för att byta framdäck – medvetna om att detta även krävdes hos övriga team gjorde vi det så snabbt som möjligt för att vinna tid.

Nästan i slutet på Christofers stint får vi radiokommunikation, där vi får veta att bilen dragit mer bensin än vad vi beräknat. Bilen börjar bluddra och åker i princip på bensinångor. Utan att kunna tanka i mer i bilen än vad vi tidigare avsett (tankanläggningen fylls på innan, för att justera rätt mängd) skickar vi ut Torleif utan tillräckligt med bensin på banan. Vi tvingas därför att ta in honom 10min för tidigt (han hann dock sätta nytt personbästa på 1:04,789!).

Anton går ut på sista stinten. Vi ligger nu fortfarande på 4: e plats. Med 2 varv upp till 3: e plats såg vi det först som omöjligt att ta ikapp detta, eftersom Team Blommenhof (3: an) körde ungefär lika snabbt som vi. Men när 35min av racet återstod fick Blommenhof ett konstigt hjulsläpp ut på start- och målrakan. Genast började deras varvtider gå upp, med 15min kvar passerade vi dem en gång. Men skulle vi då hinna en gång till? Anton gjorde 1:05-1:07 tider beroende på trafik, Blommenhof gjorde 1:13-1:17 tider, vilket inte skulle ge oss mycket tid alls för att ta 3: e platsen. Men när det var 8min kvar gick vi om dem återigen, och 3: e platsen var säkrad! (och för att späda på förnedringen hade vi vid målgångsflagg t.o.m ett varv till godo).

Vi var sedan 5 lyckliga grabbar som tog emot en oväntad tredjeplats uppe på prispallen! Men det kunde gått helt annorlunda, när Seaten väl var inne i depå kunde vi konstatera en stor oljeläcka från kylaren, oljestickan var i princip nere på noll, och vi hade inte haft mer än några varv på oss innan ett totalhaveri varit överhängande.

Så vad har vi lärt oss? Jo, att: demontera och montera växellåda, ställa in rätt däckstryck, ställa in krängningshämnare (styvade upp bilen efter testkörningen, blev bättre), inte röra alla inställningar samtidigt – tillslut är man mer vilse än man var från början. Och framförallt: Vi kan ligga på topp även i denna bil!

Finalen går av stapeln den 8: e oktober på Mantorp Park! Ni är alla hjärtligt välkomna dit! I skrivande stund är inget klart men vi återkommer med detaljer så snart som möjligt.

Tack för denna gång, och på återseende!
//Anton Cumleus, TOOLS Momentum Racing

Hej allihop, nu är vi tillbaka efter en hektisk helg utanför på Mantorp Park!

Som ni alla kanske vet så har vi den senaste tiden haft stora problem med elsystemet, som blottat sig främst på Mantorps långa raka. Krafterna har inte räckt till, och på de höga varvtalen framåt sluttningen i slutet av sträckan har vi tidigare blivit passerade. Men nu är det slut med det, elen har fungerat utan större bekymmer och krämar man till ordentligt på rakorna så slår vi det mesta. Det finns lite kvar att önska för oss blodtandade tävlingsmänniskor, men fokus detta race har varit att lära känna bilen och skifta körstil från den gamla golfen till den nya Seaten – så övrig trimning lär få vänta tills vintermånaderna.

Racet

Vädret på lördagsmorgonen var som väntat lite halvruskigt, och ständigt återkommande duggregn gjorde att idealspåret tog extra lång tid på sig att torka upp. Inte ens vid starten (efter genomfört transpondertest) hade de 45 bilarna gjort någon märkbar skillnad på underlaget. I vanlig ordning var det Christofer som tog den första stinten, som således fick vara med och trängas när det begav sig. Från startposition 31, lyckades vårt stjärnskott till förare – under rådande tumult som en start alltid innebär – ta oss ned till en 16: e plats i totalen på 3 varv! Fortfarande efter 20 minuter in i racet är kön tät, något vi fick visuella bevis på när vår bakre orangea kofångare plötsligt färgats vit, och teamet bredvid oss i depån fick åka in för att byta framljus.

Förutom det lilla missödet förflöt Christofers stint problemfritt, och bilen gick bättre än någonsin. Näste man till rakning blev Torleif, som tog över efter Christofer. Allt förflöt även där som på räls, men i racets 115: e minut ser vi från depån hur TOOLS Momentum Racing plötsligt står stilla i sandfållan precis innan chikanen. Det visar sig senare att en Volvo, två bilar framför snurrat 180 grader precis i ingången till den smala kurvan. Och den slags inbromsning som inbromsningszonen redan kräver blir förstås ohållbar om sträckan kortas ned ytterligare 10 meter. Torleif blir därför utprejad av bilen framför och tvingas söka flykt utanför banan. I 9 minuter står bilen helt stilla i väntan på bärgningsbil, och där vi tidigare räknat sekunder tvingas vi nu räkna minuter. En smärre katastrof. Väl bärgad ut på banan startar bilen av sig självt, och mirakulöst nog har inga invärtes skador på bilen skett. Rent kosmetiskt fick bilen dock lida resten av loppet då främre spoilern fick ligga kvar i sanden.

Men men! Det är ingenting vi inte varit med om förut, och definitivt inte det värsta. Målsättningen för detta lopp var inte att vinna, utan att lära sig bilen. Så att vi nästa säsong ska kunna åsamka konkurrenterna förödmjukelse! Resten av loppet koncentrerade vi oss på tankningsrutiner, däckbyten (till skillnad från förra bilen klarar vi oss nu inte längre på bara ett ställ däck) och framförallt som ovan nämnt körkunskaperna. Banrekordet med Golfen var ca 1:35,5 och under detta race lyckades vi pressa Seaten till 1:34,0 (sattes av Mats)  – något som endast åtgärdas med större körvana. Resten av racet förflöt under stor körglädje, och vi pressade bilen till max. Den häftigaste och mest nervkittlande känslan som med denna bil går att uppnå, uppstår när man panikslaget inser att man aldrig i h*lvete kommer få ner bilen i fart, än mindre svänga utan att hamna i urskogen. Ren glädje sköljer över en när man inser att denna bil bemästrar allt som heter väghållning, och allt går som det ska.

När vi efter 8 timmar passerade den schackrutiga målgångsflaggan gjorde vi det på en 14: e plats i totalen och 8: e plats i klassen – trots kraschen ungefär samma placering vi börjat på.

Epilog

Vi tror att nästa race kommer att vara mer fördelaktigt för oss. Sviestadsbanan som vi intar den 10: e september kräver stort fokus på väghållning och snabb acceleration ut ur kurvorna – något som alltid varit vår starka sida. Det största bekymmer vi kommer mötas av då blir att få däcken att hålla ihop och snabbt kunna ställa om däckstryck vid t.ex. regn.

·         BILDER finns under en begränsad tid framöver tillgängliga på https://picasaweb.google.com/118192417010246009140/20110821MantorpPark?authkey=Gv1sRgCOvLv5jeuK65kQE&feat=email# Tack Torbjörn Lättman för fotografierna!

·         I övriga så gratulerar vi Torleif till en väl genomförd Cykelvasa! Med målgångstid på 4 tim 29 min blev första gången en lyckad sådan. Men till nästa år kan han meddela att han tänker ta sig under 4 timmarssträcket!

·         Christofers band: Critikkal Solution, som nyligen genomförde en lyckad showcase på Debaser Medis i stockholm förtjänar er fortsatta uppmärksamhet på: http://www.critikkalsolution.com/ samt http://www.myspace.com/critikkalsolution

Tack för denna gång, vi ses nästa gång på Sviestad den 10 september

//Anton Cumléus, TOOLS Momentum Racing

…Och då kära kamrater, vänner och bekanta, var årets första race avklarat! Det blev långt ifrån storsuccé på Mantorp, men säsongen är i alla fall igång och tävlingsnerverna är återuppväckta.

Racet

      Vi vann ju klassen förra året och tog tredjeplatsen i den totala ställningen. Som brukligt i tävlingsarrangemang fick vi då starta på tredjeposition i ledet. Men genast efter startsignalen insåg vi att något var knasigt, vi tyckte att föregående kvälls tidsträning hade förflutit utan bekymmer. Men så fort vår hastighet ställdes i relation till alla andra bilars tog vi genast in den för att kontrollera varför vi nästan stod stilla i jämförelse.
     Vi testade att byta vevaxelgivare, men helt utan resultat. Fram tills idag vet vi fortfarande inte vad felet är, men har konstaterat att det är ett elfel.

Bra gick det inte heller för alla de andra SEAT bilarna på banan den dagen. Allihop råkade ut för tråkigheter.

·         Exempelvis var Roger Eriksson från STCC och SEAT Sverige där med en eventbil (med och körde var bland annat Måns Zelmerlöw, ett mycket uppskattat inslag bland kvinnorna). Efter 6 timmar på banan hade deras kopplingslamell upphört att existera.

·         Invite Racing hade inom loppet av en vecka varit tvungna att reparera sin växellåda två gånger (sista gången på natten innan racet), väl ute på banan gick ett bromsrör sönder, varpå det bara var att ge upp.

·         Ett annat SEAT team hade under vintern trimmat till sin bil rejält, men växellådan pallade inte trycket och gav vika efter bara några varv.

Under dagen fick vi sammanlagt stå stilla i depån i mer än två timmar. Detta var inte bra för moralen, men efter ett tag märker vi hur bilen börjar ”släppa efter” och plötsligt gick det bara fortare och fortare. Snabbaste tiden satte vi faktiskt i det tionde varvet för målgång, med däck som utan tvekan hade fått körförbud på gatan (dem såg ut som skräp rent ut sagt). Vi vet som sagt fortfarande inte varför, och vi jobbar frenetiskt för att hitta problemet. Men under den där sista stinten insåg vi att bilen nog har mer potential än vad vi tidigare förutspått.
     Rent förarmässigt kan vi också konstatera att vi alla körde väldigt konsekvent, snabbaste tiden för dagen blev 1:35.017 (presterat av Christofer) – chefstekniker och ålderman John-Erik åkte på 1:35.774. Slutplaceringen blev dock inget att hurra över, plats 12 i klassen och 22 i totalställningen.

Epilog

    När vi körde Golfen (som vi körde i över 5 år) så fick vi hela tiden lära oss nya saker. Hur mycket vi än föreställde oss att veta allt inuti som utanpå, och hur mycket kunskap vi än ansett oss ackumulera, så var inte ens då förstaplatsen något som stått skrivet i stjärnorna. Nu när vi bytt bil så står vi inte barskrapade, inlärningskurvan har inte börjat om – men där finns mycket nytt att veta, och inte förens vi vet mest (och kan bruka denna kunskap bättre än alla andra) kan vi åter blicka upp på förstaplaceringen med säkerhet.
     Bilen har inga mekaniska fel, utan det är elen som måste ses över till nästa gång. Den beter sig som en go-cart på banan, och är helt underbar att köra. Med sina 270hk följer den din minsta vink. Vi kan dock formulera ett rent strategiskt problem: på en 70min lång stint drar bilen 45-50 liter bensin, något som tanken inte alls är optimerad för.